Vila i frid!

I natt lämnaden en motocykelvän livet här på jorden. Det var ingen olycka vilket pressen skriver är så vanligt bland oss motorcyklister.

Birgitta har haft cancer i flera år och kämpat länge, “vägrat att acceptera” sin situation och gjort allt för att vara med.

Jag hade förmånen att köra henne på hennes sista MC tur i augusti förra året, hon ville åka fort.

Hon kunde inte köra själv förra sommaren, hon var inte stark nog, men hon kunde åka med på klubbenhelgen.

Efteråt berättade hon att nu förstod hon vad alla motorcyklister pratade om när dom säger att dom älskar krokiga vägar. Hon började köra MC på senare dagar och även om hon fick köra motorcykel i några år så kände hon sig aldrig riktigt säker när det började gå fort, hon tog det försiktigt så som man skall göra när man inte känner sig helt trygg.

Bak på min GoldWing kände hon sig trygg och vill åka riktigt fort, och hon pratade om den resan hela vintern.

Vi besökte henne i måndags med hela familjen och hon fick möjlighet att hålla i Victor. Hon var svag, och man hörde knappast vad hon sa.

Vi var några som besökte henne igår kväll, och läget var mycket sämre. Hennes mamma sa att hon ville släppa taget men inte viste hur. Hon kunde inte prata, kunde bara röra lite på huvudet.

När jag sätter mig i bilen på väg hem från sjukhuset spelar radion, Randy Crawford med Knocking on heavens door.

6 timmar senare lämnade hon oss.

Vi kommer att sakna Birgitta, hon var alltid en sådan positiv färgklick i vår klubb.

Lila kommer alltid att förknippas med Birgitta, Babee och Betty Boop. Kärt barn har många namn.

Birgittas mamma och bror är med oss i våra tankar i denna svåra stund.

Kommentarer inaktiverade.